PM Per-Mo'bile

Hej alla whippetälskare!

Idag tänkte jag att ni skulle få läsa ett inlägg skrivet av en riktigt fin representant för denna härliga ras!

Jaha...Soya heter jag alltså (eller Per-Mobile Zingy Beauty om man ska vara riktigt korrekt och en Zingy Beauty är PRECIS vad jag är- slå upp det i ordlistan om ni inte kan engelska ha ha)  och jag tänkte berätta lite om mitt liv hos mina ägare.

Jag kom till Micke och Birgitta någon gång i januari i år och redan från början förstod jag att jag skulle trivas hos dessa lustiga människor.

Första natten testade jag vad som skulle hända om jag hoppade upp i deras säng och la mig under deras täcke och det gick hur bra som helst.

De oskyldiga små liven trodde att lilla jag skulle vara lätt att flytta på om jag la mig så att de låg obekvämt men där bedrog de sig allt.. Ni anar inte hur hårt jag kan pressa och hålla emot om någon försöker flytta på mig. Micke och Birgitta insåg snabbt att var det någon som skulle flytta på sig så var det inte jag i alla fall. Ha ha!

Ni anar förresten inte (och det gjorde inte Micke och Birgitta heller, he he) hur lång en whippet kan bli om man verkligen sträcker ut sig i sin fulla längd!

Konstigt nog vill jag hellre kringla ihop mig när jag ligger ensam i soffan än när jag trängs med människorna, kanske är det inte lika kul att vara utsträckt när man kan!

Redan nästa dag hos Micke och Birgitta fick jag veta att jag har en häst! Archie heter han och han var faktiskt en besvikelse från början och är det fortfarande. Han är så booooring (tråkig alltså).

Jag ville genast att vi skulle jaga varandra när Birgitta rider men den latmasken höjde inte ens på ögonbrynen när jag bjöd upp till dans. Jag provade att skälla allt vad jag orkade, jag försökte dra i hans svans men nix pix...inga reaktioner från den gossen inte. Jag tror att han hade bestämt sig för att inte visa med en min att han brydde sig. Urtrist typ med andra ord.

Vi brukar dock prata med varandra i stallet ibland, framför allt när vi diskuterar vår ägare Birgitta.

Jag frågade tex Archie varför Birgitta är så himla tjatig och hela tiden säger att jag är finast i hela världen, att jag är snyggast, bäst osv osv....

"Tja...det är lika bra att du vänjer dig" svarade Archie lakoniskt "det har jag fått höra i snart 3 års tid så jag nästan har sår i öronen".

När jag inte försöker leka med hästen (eller sno hans morötter, äta hans bajs, jaga fåglar och annat som vi hundar tycker om) så tillbringar jag merparten av mina dagar sovandes i en soffa.

Birgitta har sorgligt nog en idé om att vi ska motionera tidigt på morgonen innan hon åker till hästen och det gillar jag inte alls. Jag vill SOOOOVA!!!!

Tyvärr är Birgitta en stark tjej så när jag inte kommer ner från ovanvåningen självmant då hon ropar så dyker hon upp bredvid sängen och BÄR ner mig. Vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och följa med ut och när jag väl kommer ut i friska luften så är det faktiskt jätteskönt. Jag slipper ju vara kopplad som den dumme Archie så jag kan springa som jag vill och det gör jag också.

Mat, dvs att ÄTA är en annan sak som roar mig mycket, i alla fall när Micke-pappan åker och köper skinka speciellt åt mig (och det gör han ofta...gud vilken pli jag har på honom). Jag har hört att Birgitta har sagt till honom att han inte får skämma bort mig för då kommer jag inte att vilja äta mitt torrfoder men som tur är så lyssnar han inte alltid på henne. Eller...ibland SÄGER han att han inte har gett mig något annat än torrfodret men vi vet båda att det inte är sant. Ha ha!

Någon gång när Micke och Birgitta måste jobba mycket så får jag åka till någon som de kallar MORMOR (hon ser nästan ut som Birgitta fast hon är lite äldre). Hos mormor blir jag också bortskämd och får sova i både hennes säng och soffa samt äta massor av god mat.

Både när vi åker till mormor och till hästen brukar jag förresten hjälpa till med att köra bilen! Både Micke och Birgitta har stora armstöd på sina bilar så att jag, när jag sitter i baksätet kan sätta framtassarna på detta och hjälpa till att köra. Jag brukar inte sköta ratten och pedalerna (så långa ben har inte ens jag....) men däremot håller jag utkik över trafiken och allt som rör sig. Det gäller att ha koll!

Några gånger har jag fått prova på något som jag har hört kallas för whippet race. Första gången fattade jag ingenting när jag blev inslängd i en pytteliten låda bredvid några andra hundar som var helt galna av iver. Jag försökte faktiskt att vända mig om och gå därifrån men bara efter en träning förstod jag varför de andra hundarna var så ivriga. Om man stannar kvar i lådan en stund så åker en lucka upp och man får jaga en trasa som far omkring i gräset. Urkul och nästan lika skojigt som då jag jagar RIKTIGA kaniner där vi bor.
 
Ja, nu har ni fått en liten inblick i hur härligt livet kan vara. Jag tycker synd om er människor som måste arbeta och stå i medan jag sover i min soffa men olika falla livets lotter.

Bara att skriva ihop detta tog på mina krafter känner jag så nu måste jag springa tillbaka till soffan.

Gissa om Birgitta kommer att bli förvånad över vad jag har skrivit. Men allt är helt sant så hon har säkert inget att invända.

Hejdå från Soya!