PM Per-Mo'bile

VI SITTER BREVID VÅR RING

MOR ER NERVØS, MEN JAG KÄNNER INGENTING

NU SKAL VI I RINGEN OM EN STUND

FOR JAG ÄR NÄMLINGEN EN UTSTÄLLINGSHUND

SÅ NU BERROR ALT PÅ MEJ

OM VI SKAL VINNE ELLER EI

MEN VILKEN FÄRG PÅ ROSETTEN DET BLIR I DAG

DET BESTEMMER DOMAREN INTE JAG

FOR OM JAG STÅR BRA OCH STILL

OCH GØR SOM MIN MOR VIL

SÅ KANSKE DET GÅR BRA

OCH JAG FÅR DEN ROSETTEN MOR VIL HA

MEN OM MOR TOMHÄNT UR RINGEN FOR GÅ

SÅ VET JAG AT HON ÄLSKAR MEJ ENDÅ

FOR JAG ER MORS STÖRSTA LYCKA

VAD DOMAREN ÄN MÅ TYCKA

OCH ATT INGEN HUND KAN ERSÄTTA DEJ

DET HAR MOR SAGT TIL MEJ

FOR ÄVEN OM DOMAREN TYCKER JAG ER FUL

SÅ ÅKER VI PÅ UTSTÄLLING FOR AT DET ÄR KUL

Tack Elisabeth för dikten och för att du tar hand om Cassie på bästa sätt!

Hej

Här kommer en liten rapport från Hilda och Zahra.

Zahra har löpt sedan jag skrev senast, hon slutade för
två veckor sedan ungefär. Det har rört runt lite i vår
planering och i race träningen för hennes del.

Hilda tog i går sin WhippetRace licens under tävlingarna
i Karlstad. Det gjorde hon genom att ta sig till F-finalen
och vinna den! Det var första gången som Hilda vunnit något
lopp, träningarna inräknade. Åtminstone av egen kraft, för
en gång kom hon först tack vara att den andra hunden sprang
i fatt trasan och stannade. Hilda fortsatte i mål. Som helhet
kan man säga att Hilda blir mer och mer het på det här med
att springa och jaga trasan. Mamma som var med i Karlstad,
sa att det riktigt lyste om Hilda när hon kom tillbaka efter
finalen, hon såg på Hilda att hon hade vunnit finalen. Jag
såg också att Hilda var riktigt lycklig, det syntes på hela
henne!! Det syntes nog på mig också, för jag blir så glad när
jag ser hur hundarna springer och att de är lyckliga och glada!!
Jag är också glad över att resan dit gick så bra och att Hilda
inte blev åksjuk på vägen dit. Vid några tillfällen mådde hon
nog lite illa, men den mesta tiden låg hon lugnt och vilade
eller sov.

Zahra var inte riktigt sig själv under Karlstads tävlingen och
fick tyvärr en varning under sitt första lopp och blev trängd
under det andra. Jag såg inte riktig vad som hände i något av
loppen, eftersom jag var lite skymd vid sandgropen. Hon vann i
alla fall sin final, men så hamnade hon också i den final med
de på pappret långsammaste tikarna. Hon vann den finalen med
flera meter. Jag var glad över att hon fick ett lopp med sig
hem där hon var sig själv. Hade hon varit sig själv så skulle
hon nog sprungit i C eller D finalen. För Zahra är snabbare
än Hilda, cirka två tiondelar skulle jag tro.

Det var många Per-Mobile hundar i Karlstad så jag kände igen
en del ägare och hundar från era P-M dagar förra året.
Bland annat matte till Chili, men Chili var inte med vad
jag såg, tyvärr, det hade varit roligt att se Hilda och Chili
tillsammans. De är ju så lika till utseendet.

Att vara på en Whippet Race tävling är ungefär som att vara på
en kattutställning, mycket väntande, pratande och roligt att se
de andra hundarna. Den stora skillnaden är väl att här är det på
hundarnas villkor, eller att man gör något som de tycker är roligt!
En utställning är ju inte alltid som katten, eller hunden heller
för den delen, tycker är så skoj. Även om jag har haft katter
som älskat att vara på utställningar och få visa upp sig.
Tyvärr är de bort nu...

Tre älskade katter har gått över regnbågsbron nu i vinter. Älsklingen
Connla, hans bror Myran, (mina två älskade rödtabbymaskade pojkar)
och slutligen Lilly. Jag saknar dem mycket och jag tror att åtminstone
Hilda saknar Connla, för de kunde "pussas" och sitta jämte varandra.
Myran och Lilly var inte intresserade av hundarna. Lina börjar ta över
Connlas plats gentemot hundarna och jag tror att Zahra är särskilt
förtjust i Lina.

Skickade för en tid sedan uppställningsbilder på Hilda och Zahra,
men jag är inte säker på att de kom iväg. Datorn fungerade inte
riktigt den kvällen så de kan ha fastnat någonstans i cyberspace. ;-)
Här kommer i alla fall bilderna igen. Zahra är riktigt fin på bilden
och det är en jättebra bild, medan bilden på Hilda inte är lika bra.
Sedan kommer en bild från i våras när Hilda tränar, Tyvärr har jag
inga "spring bilder" på Zahra, jag har alltid startat henne, medan
jag alltid fångar Hilda och får hjälp med starten. Skickar med två
bilder på två trötta töser efter att de sprungit sina försöks lopp.
Och en bild på dem tillsammans där ni ser hur trötta de har varit i
dag. Även om Zahra faktiskt gått i "skola" idag, näst sista gången
på lydnadskursen, hon var riktigt trött om det berodde på vad vi gjorde
igår eller om värmen gjort det ska jag låta vara osagt, en kombination
kanske.

Jag hoppas att det skiner igenom hur mycket jag tycker om mina älskade
whippar! De är helt underbara och jag tycker mycket om att se när de
springer, när de leker och även när de sover. Jag hoppas att de tycker
lika mycket om mig som jag om dem.

Många Hälsningar
Görel
Hilda, Zahra och katterna.

Hej alla whippetälskare!

Idag tänkte jag att ni skulle få läsa ett inlägg skrivet av en riktigt fin representant för denna härliga ras!

Jaha...Soya heter jag alltså (eller Per-Mobile Zingy Beauty om man ska vara riktigt korrekt och en Zingy Beauty är PRECIS vad jag är- slå upp det i ordlistan om ni inte kan engelska ha ha)  och jag tänkte berätta lite om mitt liv hos mina ägare.

Jag kom till Micke och Birgitta någon gång i januari i år och redan från början förstod jag att jag skulle trivas hos dessa lustiga människor.

Första natten testade jag vad som skulle hända om jag hoppade upp i deras säng och la mig under deras täcke och det gick hur bra som helst.

De oskyldiga små liven trodde att lilla jag skulle vara lätt att flytta på om jag la mig så att de låg obekvämt men där bedrog de sig allt.. Ni anar inte hur hårt jag kan pressa och hålla emot om någon försöker flytta på mig. Micke och Birgitta insåg snabbt att var det någon som skulle flytta på sig så var det inte jag i alla fall. Ha ha!

Ni anar förresten inte (och det gjorde inte Micke och Birgitta heller, he he) hur lång en whippet kan bli om man verkligen sträcker ut sig i sin fulla längd!

Konstigt nog vill jag hellre kringla ihop mig när jag ligger ensam i soffan än när jag trängs med människorna, kanske är det inte lika kul att vara utsträckt när man kan!

Redan nästa dag hos Micke och Birgitta fick jag veta att jag har en häst! Archie heter han och han var faktiskt en besvikelse från början och är det fortfarande. Han är så booooring (tråkig alltså).

Jag ville genast att vi skulle jaga varandra när Birgitta rider men den latmasken höjde inte ens på ögonbrynen när jag bjöd upp till dans. Jag provade att skälla allt vad jag orkade, jag försökte dra i hans svans men nix pix...inga reaktioner från den gossen inte. Jag tror att han hade bestämt sig för att inte visa med en min att han brydde sig. Urtrist typ med andra ord.

Vi brukar dock prata med varandra i stallet ibland, framför allt när vi diskuterar vår ägare Birgitta.

Jag frågade tex Archie varför Birgitta är så himla tjatig och hela tiden säger att jag är finast i hela världen, att jag är snyggast, bäst osv osv....

"Tja...det är lika bra att du vänjer dig" svarade Archie lakoniskt "det har jag fått höra i snart 3 års tid så jag nästan har sår i öronen".

När jag inte försöker leka med hästen (eller sno hans morötter, äta hans bajs, jaga fåglar och annat som vi hundar tycker om) så tillbringar jag merparten av mina dagar sovandes i en soffa.

Birgitta har sorgligt nog en idé om att vi ska motionera tidigt på morgonen innan hon åker till hästen och det gillar jag inte alls. Jag vill SOOOOVA!!!!

Tyvärr är Birgitta en stark tjej så när jag inte kommer ner från ovanvåningen självmant då hon ropar så dyker hon upp bredvid sängen och BÄR ner mig. Vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och följa med ut och när jag väl kommer ut i friska luften så är det faktiskt jätteskönt. Jag slipper ju vara kopplad som den dumme Archie så jag kan springa som jag vill och det gör jag också.

Mat, dvs att ÄTA är en annan sak som roar mig mycket, i alla fall när Micke-pappan åker och köper skinka speciellt åt mig (och det gör han ofta...gud vilken pli jag har på honom). Jag har hört att Birgitta har sagt till honom att han inte får skämma bort mig för då kommer jag inte att vilja äta mitt torrfoder men som tur är så lyssnar han inte alltid på henne. Eller...ibland SÄGER han att han inte har gett mig något annat än torrfodret men vi vet båda att det inte är sant. Ha ha!

Någon gång när Micke och Birgitta måste jobba mycket så får jag åka till någon som de kallar MORMOR (hon ser nästan ut som Birgitta fast hon är lite äldre). Hos mormor blir jag också bortskämd och får sova i både hennes säng och soffa samt äta massor av god mat.

Både när vi åker till mormor och till hästen brukar jag förresten hjälpa till med att köra bilen! Både Micke och Birgitta har stora armstöd på sina bilar så att jag, när jag sitter i baksätet kan sätta framtassarna på detta och hjälpa till att köra. Jag brukar inte sköta ratten och pedalerna (så långa ben har inte ens jag....) men däremot håller jag utkik över trafiken och allt som rör sig. Det gäller att ha koll!

Några gånger har jag fått prova på något som jag har hört kallas för whippet race. Första gången fattade jag ingenting när jag blev inslängd i en pytteliten låda bredvid några andra hundar som var helt galna av iver. Jag försökte faktiskt att vända mig om och gå därifrån men bara efter en träning förstod jag varför de andra hundarna var så ivriga. Om man stannar kvar i lådan en stund så åker en lucka upp och man får jaga en trasa som far omkring i gräset. Urkul och nästan lika skojigt som då jag jagar RIKTIGA kaniner där vi bor.
 
Ja, nu har ni fått en liten inblick i hur härligt livet kan vara. Jag tycker synd om er människor som måste arbeta och stå i medan jag sover i min soffa men olika falla livets lotter.

Bara att skriva ihop detta tog på mina krafter känner jag så nu måste jag springa tillbaka till soffan.

Gissa om Birgitta kommer att bli förvånad över vad jag har skrivit. Men allt är helt sant så hon har säkert inget att invända.

Hejdå från Soya!